Hemlös

”Ligger du alltid och sover här?” frågade pojken och lutade sig över mig. Jag vaknade sakta upp. Kvicknade till eftersom solen försvann från mitt uppvärmda ansikte. Ett ansikte som en gång i tiden hade varit slätt och nyrakat men numer pryddes av ett stort, askgrått, helskägg och mitt nyligen tillagda ärr över vänsterkinden. Jag mindes inte hur jag hade fått det, bara att det hade varit där när jag vaknade i morse. Det var för övrigt bara ett i mängden av ärr som jag samlat på mig de senaste tjugo åren. Jag försökte fokusera blicken på något, vad som helst som skulle kunna få min blick att klarna och mitt medvetande att börja arbeta, och mina mörkblå ögon fastnade till slut på en liten pojke som hade ställt sig mellan mig och Fröken sol. Han var kort och knubbig och hade blont, välklippt hår som lockade sig i nacken, och oskyldigt ljusa ögon i en obestämbar nyans av blått, grått och grönt,
”Vad sa du?” frågade jag förvirrat och satte mig upp. Jag försökte gnugga sömnen ur ögonen, de som numer alltid var trötta efter många års tittande och kisande. Jag kände hur det hade fastnat grässtrån och grus på min hand, som hade fått sina grova drag efter alla år jag arbetat som vaktmästare i Trädgårdsföreningen, och det förde jag nu rakt in i ögat. Jag hade haft dålig syn i flera år och hade vant mig vid de oskarpa och lite otydliga konturer som omgärdade allting och gav det jag tittade på en lite grumlig aura, men nu hade jag tänkt bli helt blind också!
”Jag bor där borta,” sa pojken, och pekade mot ett stort bostadsområde som jag ofta brukade passera igenom på kvällarna när jag letade efter någonstans att sova. Plötsligt satte sig pojken ner på den lilla gräsplätten bredvid mig. Detta gjorde mig mycket överraskad eftersom jag oftast bara brukade få en ogillande blick från de människor, framför allt mammor av någon anledning, som tyckte att jag gjorde intrång på deras picknick på söndagseftermiddagarna. Trots att jag brukade ligga och lapa sol på gräset under eken långt innan de steg upp på morgnarna och långt före att de kom till parkområdet med sina korgar och barn.
Men för dem hade jag lika gärna kunnat sitta på deras filt, som att ligga i gräset femtio meter därifrån sugandes på ett grässtrå. Det gjorde ingen skillnad. Jag var lika mycket ivägen för det.
När jag hade förstått att pojken inte tänkte gå sin väg och sätta sig någon annanstans, utan tänkte sitta bredvid mig i gräset så började även hans ord sjunka in. Hade jag frågat var han bodde? Vad hade jag sagt? Jag försökte minnas, men nej, det enda jag hade sagt var ”vad sa du”. Är det en fråga om vart man bor? Hade han innan sagt att han bodde där? Det var så länge sedan jag pratade med en människa som inte var mig själv och ordens betydelser kan ändras. Men jag tyckte inte att ”vad sa du” kunde vara både en fråga om vart man bodde, OCH en inbjudan till att sitta ner i gräset bredvid mig. Och så fruktansvärt länge sedan var det inte som jag var en civiliserad man med stadig inkomst. Innan allting gick åt helvete och jag förlorade min fru, mina barn, mitt liv. Vad kunde det vara, tio år sedan? Tiden försvann förbi på ett helt annat sätt när man inte hade några tider att passa.
”Jaså?” var det enda jag kunde få fram, överraskad som jag var att någon överhuvudtaget pratade med mig.
”Ja,” svarade han och nickade allvarligt som om det var viktigt för mig att lyssna nu. Jag lyssnade gärna eftersom det var skönt att ha någon annan än träden och sig själv att lyssna på. ”Jag bor där, i en lägenhet på andra våningen med min mamma och min pappa och min hund. Han heter Luvan. Luvan och jag brukar…”
Jag var tvungen att avbryta.
”Luvan?” frågade jag. Jag tyckte det var ett mycket egendomligt namn att sätta på en hund. Eller att sätt på något levande överhuvudtaget, en luva var en form av mössa som satt fast på en jacka eller en tröja. I alla fall hade det varit det. När jag fortfarande hade ett liv som kunde ha innefattat hundar så skulle jag ha döpt mina till Doglas eller Morgan eller Karo. Inte Luvan. Det var inget djurnamn.
Jag såg bort mot den höga tegelmuren på andra sidan parken, den som gick runt hela grönområdet och mer eller mindre mynnade ut i sjön som låg i västra delen av parken. Inte för att jag inte var intresserad av vad pojken bredvid mig hade att säga, utan därför att det var så länge sedan jag pratade med någon annan än träden så jag hade glömt bort hur man gjorde. Träden brukade aldrig bry sig om ifall jag tittade på dem eller någonting annat när de pratade med mig, de susade bara fridfullt på och berättade för mig om sin dag, men pojken försökte följa min blick för att se vart den ledde, vad som kunde vara mer intressant än att lyssna på hans historia? Men han tröttnade snabbt eftersom han inte såg någonting alls där borta.
”Vad heter din hund?” frågade han istället och hoppades kanske att han skulle kunna återvinna min nyfikenhet. Samtidigt plockade han upp lite sand i sina små, välmejslade händer och lät den sakta silas mellan hans tunna fingrar som sanden i ett timglas. Och detta såg jag, trots att jag inte såg pojken ordentligt eftersom min blick var fäst tjugo meter därifrån. På samma sätt som jag hade sett den nickning jag förut fått för att bekräfta namnet på hunden. Eller som när jag tidigare på dagen hade sett hur två små fåglar höll på att bygga bo i trädet bakom mig, även fast jag bara såg de yttersta grenarna längst upp, och trots att jag hade varit tvungen att kisa för att se någonting överhuvudtaget på grund av den stekande solen, så hade jag sett fåglarna.
”Jag har ingen hund,” svarade jag och började plötsligt känna mig mycket obekväm i pojkens närvaro. Jag var inte van vid att folk pratade med mig och faktiskt väntade sig svar. I vanliga fall muttrade de bara något ohörbart och vandrade vidare. Men jag hade pojkens fullständiga uppmärksamhet och han krävde ett svar av mig. Svar jag inte visste. Svar han inte kunde få.
”Har du ingen?” pojken tittade konstigt på mig. Och jag kände hur blicken borrade sig in innanför min hud för att ta reda på varför jag inte hade någon hund, som om alla hade hund. ”Men vems är då hunden som du brukar ha med dig hit då? Är du säker på att du inte har en hund? För det brukar ligga en bredvid dig ibland när jag tittar ut genom mitt fönster? Är du säker på att du inte har en hund?”
Nu började hans frågor irritera mig. Först hade det varit överraskande att någon såg mig som något annat än ohyra. Sedan hade det gått därifrån till att bli intressant att prata med någon som såg mig som en människa. Men nu var pojken bara irriterande och jag skulle gärna återgå till att ligga och steka i solen de få timmarna av dygnet som den fortfarande skulle vara uppe. Jag hade ingen hund. Hade aldrig haft någon heller och jag skulle väl veta om ifall jag hade en hund eller inte! Men det var en herrelös jycke, som med största sannolikhet hade rabies, som brukade ligga bredvid mig i solskenet på somrarna. Nu hade sommaren övergått till höst och hunden var försvunnen. Flyttar hundar söderut på vintern?
”Han är nog ingens,” svarade jag frånvarande och nu ville jag bara att pojken skulle försvinna. Jag hade aldrig kunnat tro att en liten pojkes frågor kunde vara så irriterande, jag kunde inte minnas att mina pojkars frågor hade varit det. Men sedan var det tio år sedan jag såg dem sist, och mycket kan inträffa på tio år. Minnet försämras, för varje dag som går så försvinner ännu en del, tills man till slut står på minus. Tills man inte har något minne kvar alls.
Men istället för att gå sin väg som jag innerst inne ville så satt pojken kvar, och jag kom inte för mig att säga åt honom att ge sig därifrån. Så vi satt där, med blickarna fästade långt bortom tegelmuren på andra sidan parken, utan att säga ett ljud till varandra. Jag tyckte att det kändes bäst så för då var det inga problem att tänka bort honom. Han hördes inte, alltså fanns han inte.
”Vad heter du?” frågade han efter att vi hade suttit där ett tag och han hade tröttnat på tystnaden mellan oss. Han rev snabbt ner den mur jag hade byggt upp och jag blev än en gång medveten om verkligheten. Jag riktade min blick uppåt, mot trädens stora mörkgröna kronor som vajade så majestätiskt för vinden. De styrdes inte av något eller någon. De lät vinden blåsa i dem och solen lysa genom deras bladverk men de blåstes aldrig omkull, och blev inte heller svedda av solens starka ljus. Utan de stod alltid ståtligt kvar, lät sig vajas av vinden och lät solen värma deras frusna kropp.
”Vad heter du?” frågade han igen, lite otåligare den här gången. Det stod klart att han ville ha ett svar. Det var en personlig fråga pojken hade ställt. En som jag inte hade tänkt på på mycket länge. En som jag inte visste om jag hade svaret på.
”Jag har inget namn,” svarade jag efter någon minuts tystnad, och i rösten kunde man hitta en viss grad av melankoli. Vissa skulle bli förbryllade av mitt svar, kanske till och med skratta som om jag hade försökt att vara rolig, men pojken såg ytterst allvarlig ut där han stirrade ner i marken och han verkade tänka igenom det svar han fått noggrant.
”Alla har ett namn, som typ Martin, eller Oskar, eller Samuel, eller Fred. Jag, heter Samuel,” sa han, och det sista var med en gnutta stolthet i rösten. Det märktes att han var tillfreds med sitt namn, men jag skakade bara på huvudet och då såg han upp. Det kändes som han med sin tankekraft försökte få mig att se in i hans ögon, men jag stirrade fortfarande upp i himlen. ”Men vad kallar din mamma och pappa dig då?” frågade han och det lät som det självklaraste i världen.
Självklart har alla en mamma och en pappa, en mamma som ger pussar och kramar när du ska gå och lägga sig, och en pappa som går till parken och spelar fotboll med dig tills det är långt efter läggdags då han skrattande bär upp dig och springer hela vägen hem med dig under armen.
”Ingenting,” svarade jag. ”Min mamma och pappa är döda.” Jag började frenetiskt klia mig på armbågen. Förbaskade soleksem. De slog alltid ut på armbågen och var sedan en ren pina i en vecka framöver. Och eftersom jag inte hade tillgång till någon salva kunde jag inte lindra plågan.
”Men vart bor du då?” frågade pojken och tittade upp på mig, och för första gången tittade jag ner på honom. Han kunde inte vara mer än elva år gammal och hans blå grå gröna ögon hade något odefinierbart oskuldsfullt över sig. Det hade aldrig slagit honom in att mannen utan namn och utan hund, som gick omkring i smutsiga och trasiga kläder och saknade en sko på högerfoten, inte hade något hem. Inga pengar på fickan eller mat i magen. Han visste inte att det fanns folk som hade det svårt. För han var uppväxt i en trygg familj och hade aldrig känt hur det verkligen var att gå hungrig i flera dagar. Han hade aldrig behövt frysa om nätterna utan varken säng eller tak över huvudet och han hade än så länge inte upplevt någon livets fasor.
Och jag tänkte inte vara den första att berätta det för honom. Det var bättre att han inte visste.
Så jag reste mig upp och gick därifrån utan att ge honom något svar och jag kände hans blick i ryggen. Jag behövde inte se honom för att veta att han satt kvar och tittade på mig. Såg efter mig långt efter att jag försvunnit bakom den röda tegelmuren på andra sidan parken.
Han reste sig inte upp, följde inte efter. Men långt senare, när jag satt ensam i en trappuppgång kom jag på mig själv med att fantisera ihop olika namn.
Namn som skulle kunna passa på en trött och sliten uteliggare som nästan alltid gick hungrig.
Ett namn som jag, nästa gång jag stötte på pojken i parken skulle kunna presentera mig med för honom.
”Hej jag heter…”
Jag funderade länge, ville hitta det perfekta. Jag hade dessutom inte så mycket annat för mig. För ögonblicket var mitt liv överbelamrat med jobb som var tvungen att göras. Morgondagen var fullbokad däremot. Då var det måndag, och så skulle jag samla tomburkar i parken eller inne i centrum, tigga pengar av folk på tågstationen.
Men kvällen och natten var fri. Fri för tankar på saker som innefattade ingenting, som var helt irrelevanta för min fortsatta existens.
Och någon gång framemot småtimmarna, när kylan började krypa innanför skinnet på mig, kom jag på det.
Det kanske inte var perfekt.
Det var nog inte det namn mina föräldrar gett mig för många, många år sedan.
Men det var ett namn.
Det var mitt namn.
Och det var den knubbiga pojken med de underliga ögonen och det blonda håret som hade gett mig det.
Mitt namn. Mitt nya namn. Det namn som jag skulle presentera mig med nästa gång jag såg pojken med de ljusa lockarna, är Fred.