Allt för dig

När den lilla varelsen låg inbyltad i Kristians starka armar undrade han hur Hon någonsin kunde ha tvivlat på att det skulle fungera. Han hade legat sömnlös i flera veckor i streck och lyssnat på hennes prat. ”Du förstår inte Kriss, du kommer aldrig förstå. För dig är det bara en kul grej, och när du tröttnat står plötsligt jag där med allt ansvar. Allt kommer ligga på mig. Du vet inte vad det handlar om.” Ungefär så hade det låtit de två första månaderna, innan Hon gått med på att inte abortera bort det, och de följande sju hade bara handlat om adoption. Nu var det han som stod här med allt ansvar istället och Hon som hade tröttnat. Hon hade inte ens velat se den lilla flickan.
Kristian visste inte om han höll henne rätt, men han var livrädd för att hon skulle vakna och ville inte störa hennes sömn. Han kunde stå ut med att armen sakta domnade bort om han bara fick titta på henne en liten stund till, för hon verkade inte bry sig utan snusade lugnt vidare. Omvärlden hade för länge sedan försvunnit och det var bara de kvar. Han hade ingen aning om hur lång tid som hade förflutit. En timme? Fem? Eller bara tio minuter. För honom kvittade det, så länge han kunde få stå där minst lika länge till. Den lilla flickan som ännu inte hade fått något namn var det enda i hela världen som betydde något, och han skulle se till att det aldrig hände henne något ont. Han skulle beskydda henne. Skit samma vad Hon hade bestämt, Kristian visste att han aldrig skulle kunna lämna ifrån sig sin nyfunna skyddsling. Aldrig någonsin. Hon var hans egna lilla flicka nu, som han hade gjort själv. Hans kött och blod. Hon behövde trygghet och värme och lugn, och han skulle se till att hon fick det. Han skulle börja ta sitt ansvar, det var dags för det nu. Han hade aldrig klarat av att ta ansvar för sig själv på 17 år, och absolut inte en annan människa, men från den stunden då flickan lagts i hans famn hade han omvandlats. Hon var inte mer än några timmar gammal, utan namn än och så inbyltad i filtar så han endast kunde se det kala huvudet, men redan hade hon mer makt över honom än någon någonsin hade haft.
Han flyttade handen så försiktigt han bara kunde för att inte väcka henne, och strök den försiktigt över hennes miniatyrpanna. Den var så mjuk. Han hade inte trott att det fanns någonting som kunde vara så lent. Det kändes som en varm sommarbris som smekte kinden, eller som en sten som slipats av hav och sand i flera decennier, och samtidigt tio gånger bättre. Han kunde inte förklara det, han visste bara att känslan gjorde honom varm och lycklig. Att flickan i hans famn gjorde honom varm och lycklig. Just då vaknade hon plötsligt. Öppnade ögonen med ett ryck, men hon skrek inte. De tittade bara på varandra innan hon slöt ögonen igen och somnade om.
”Sov gott, Isabell,” viskade han tyst och hon knöt sin lilla hand om hans lillfinger, som om hon samtyckte till namnet hon precis fått. Han visste inte var det hade kommit ifrån, men det hade känts så rätt, som om hon alltid hetat det. Kristian log och kände att han utan tvekan var världens lyckligaste i det ögonblicket. Han kanske inte skulle bli världens bästa pappa, men han visste en sak, och det var att Isabell, hans lilla dotter, var det enda som betydde något. Resten av världen kunde stanna, gå upp i bitar, försvinna. Bara han hade Isabell där så skulle han överleva allt.

~|Allt för dig|~

[7 år senare]
Hon var det bästa han någonsin hade gjort, hans egen lilla ballerina, och Kristian kände hur den stolta pappan kom fram när han såg henne trippa runt där nere på scenen tillsammans med de andra barnen. Det kunde inte kallas balett, eller ens dans, men de hoppade runt och försökte hitta symmetri i rörelserna flitigt påhejade av dansfröken och föräldrar på läktaren, och ibland lyckades de, vilket alltid följdes av ett enhälligt suckande. Kristian suckade inte, men eftersom hans lilla Isabell var en av ballerinorna med rosa tyllkjol, satt han där på läktaren och tittade på. Han kunde inte förstå att det redan hade gått sju år sedan han höll henne i sina armar för första gången och bestämde sig för att han alltid skulle beskydda henne. Det hade gått så fort. Nu var han redan 23 år gammal med en vacker dotter, ett hyfsat fast jobb, och en egen lägenhet. När han tittade på de vänner som han hade, som var lika gamla som honom hade de flesta knappt ens flyttat hemifrån än. De levde fortfarande på sina föräldrar och festade helst sju dagar i veckan, och i alla fall fem, och hade inte den blekaste aning om var de ville att deras liv skulle ta vägen. De hade ingen aning om vad ansvar var. Han skulle aldrig vilja byta bort sitt liv om han så fick sju miljoner och en sprillans ny villa i San Tropez, för Isabell var allt som betydde någonting alls för honom. Ett liv utan henne inte skulle kunna kallas något liv alls, men ibland undrade han hur tillvaron skulle ha sett ut om han inte hade haft sex med Henne just den där dagen. Hittills hade Hon inte gjort någonting för sin dotter. Från det att Kristian hade berättat för henne att han inte tänkte låta Isabell bli bortadopterad utan han tänkte ta hand om henne, så hade Hon hållit sig borta. Hon hade gått tillbaka till sitt gamla liv som om ingenting hade hänt, och lämnade honom ensam i en värld han inte visste ett dugg om. Han hade fått lära sig allt den hårda vägen. Men med hjälp av mamma så hade det gått utan några värre incidenter, och när han nu såg tillbaka på de sju år som hade förflutit kunde han inte förstå var tiden hade tagit vägen. Det fanns tillfällen när han önskade att han aldrig hade träffat Henne, och till och med gånger när han ångrade att han bestämde sig för att behålla Isabell, men varje gång när han sörjde över det han missat, blev han påmind om vad han istället hade fått, och då blev han lycklig istället. Nej, han skulle inte byta bort sin lilla prinsessa mot någonting i världen.
”Pappa,” hörde han hennes röst genom tankesnurret och han kom upp till ytan igen. ”Kommer du någon gång?”
Han log mot den lilla rosa varelsen i tyllkjol och råttsvansar och hon skrattade mot honom. Hennes rosa gympapåse hängde redan över axeln och den rosa vindtygsjackan höll hon i handen. Med en nickning åt höger började de röra sig i samma riktning som alla andra. Kristian kände en liten hand slinka in i hans och ett leende kom smygande på hans läppar. Han tryckte den lilla handen lätt och så gick de ut genom dörrarna ut i den varma vårluften.
”Hej då Isabell!” hördes en röst bakom dem och de vände sig om. Där kom dansfröken gående med hela ansiktet skrattandes. ”Vi ses nästa vecka då?” frågade hon och Isabell nickade, dansfröken vände sig om mot Kristian istället och räckte fram handen.
”Jag tror inte vi har hälsat, jag har sett dig förut. Liselotte Liding, Isabells dansfröken. Jag tycker att det är så trevligt när äldre syskon också kommer och tittar. Att de också engagerar sig i sina småsyskon.”
Hon log och tittade från Isabell till Kristian och Isabell fnissade.
”Han är inte min storebror,” sa hon med en fnysning, ”det här är min pappa!”
Kristian log lite snett mot Liselotte, som såg ut att vilja sjunka genom jorden, och skakade den utsträckta handen.
”Hej, jag är Kristian Johansson, Isabells pappa.”
”Jag är så hemskt ledsen!” började hon men Kristian bara skrattade.
”Du är i gott sällskap,” sa han. ”Trevligt att träffas.” Han nickade kort och sedan vände sig han och Isabell om och fortsatte gå mot parkeringen, med Liselottes ögon i ryggen.
”Varför tror alla att du är min storebror?” frågade Isabell när de satt i bilen och körde ut ifrån parkeringen. Han tittade på sin dotter som storögt betraktade honom.
”För att de flesta inte blir pappa när de är 17 år utan väntar några år till,” svarade han.
”Men du är ju för gammal för att vara min storebror!” svarade hon fundersamt. ”Du är ju gammal.
”Är jag gammal va?” frågade han skrattande och började kittla henne så att hon kiknade av skratt samtidigt som han försökte hålla sig på vägen. ”Ta tillbaka det där, ta det tillbaka nu. Jag är inte alls gammal. Tycker du jag är gammal? Va? Ta det tillbaka.”
”Sluta,” pressade Isabell fram mellan skrattattackerna och kippade efter luft. ”Du är inte gammal. Sluta.”
Han slutade och tittade på sin dotter.
”Jag är varken stor eller liten,” sa han, ”utan jag är någonstans mitt emellan, vilket gör det svårt att placera min plats i din familj. Men du vet ju att jag är din pappa, och jag vet det. Det räcker kanske med det?”
Hon tittade upp på honom och nickade.
”Ja det räcker,” svarade hon och tittade ut genom fönstret. ”Du är min älsklingspappa.”
Han tittade stolt på sin dotter med de små råttsvansarna. Henne hade han gjort bra. Det bästa han någonsin gjort.

~|Allt för dig|~

[8 år senare]
”Pappa, jag sticker nu!” sa hon och sekunden senare hörde han dörren slå igen ute i hallen. Han hade inte ens hunnit reagera. Han suckade och återvände till boken som låg uppslagen på bordet; Arkitekturens historia. Han skulle ha sin största tenta någonsin på den om en vecka och han hade hittills inte orkat öppna boken. Han hade trott att det skulle vara enkelt att gå tillbaka och studera när Isabell hade växt upp, men det hade visat sig svårt. Det hade märkts snabbt att han hade varit borta ifrån skolan i 15 år.
Efter ytterligare några timmar suckade han och slog igen boken. Han skulle vara tvungen att fortsätta imorgon, för just nu kunde han inte koncentrera sig. Han tittade på klockan, kvart i tolv, och undrade om Isabell ens skulle komma hem ikväll. Var hade hans lilla prinsessa försvunnit? Han visste att hon fanns där någonstans under all smink och hård attityd, och ibland skymtade hon fram, men det var så sällan att det knappt märktes. Hon hade förändrats så mycket sedan hon började nian, och Kristian hade inte hunnit med i förändringen. Borta var den lilla ballerinan i rosa tyllkjol och små råttsvansar. Tyllkjolen hade tryckts in längst in i garderoben och bytts ut mot trasiga svarta strumpbyxor och kort kjol, sockiplasten hade bytts ut mot decimeterhöga klackar, de vackra blå ögonen hade bytts ut mot bruna kontaktlinser och svart kajal, och de blonda råttsvansarna var numer svarta spikes. Det var fortfarande hans Isabell, men hon var annorlunda. Så annorlunda. Han gick och la sig och hoppades att hans lilla flicka skulle ligga i rummet bredvid när han vaknade, han skulle nöja sig att se den nuvarande Isabell låg där, bara hon var hemma. Han tyckte inte om att inte veta var hon var.
Omedvetet låg han halvt vaken och väntade på att höra dörren öppnas där nere, och först när den väl gjorde det kunde han somna. Han hade alltid hatat sina föräldrar för att de aldrig litade på honom, alltid var tvungna att ifrågasätta, och när de oroade sig. Men nu var han där själv, och förstod plötsligt varför de hade oroat sig. Isabell var allt för honom, hela hans värld, och han kunde inte föreställa sig ett liv utan henne.
Nästa morgon satt han och åt en sen frukost när hon till slut kom upp. Klockan var närmare ett, och hon satte sig vid bardisken med ett glas vatten. Hon hade tvättat bort sminket och satt med blött svart hår och tittade rakt ut i tomma intet.
”God morgon,” sa han ironiskt och hon ignorerade det. ”Var det kul igår?”
”Mm,” svarade hon och fortsatte att titta på en fläck som inte fanns.
”Var någonstans var ni?” frågade han och visste att han troligen bara skulle få en påhittad person till svar.
”Hos Krisse,” svarade hon trött.
Krisse var ingen påhittad person, utan Isabells äldsta vän, de hade hängt ihop sedan innan dagistiden.
”Jaha, vilka var där?” frågade han. Han greppade efter halmstrån för att kunna få ihop en ordentlig konversation.
”Folk,” svarade hon ointresserat och han bestämde sig för att lämna henne åt sitt fönsterstirrande.
Kristian återgick till sin kursbok igen, och försökte memorera vad som stod, men koncentrationen var som bortblåst och det enda han kunde tänka på var hur hade det kunnat gå så långt? Var hade det gått fel? Han tittade på flickan som satt bredvid honom och kände sig så maktlös. Hade han någon skuld i att deras relation såg ut som den gjorde? Han klandrade sig själv förstås, men var det verkligen hans fel, eller var det bara en fas som hon var tvungen att gå igenom, ett steg i utvecklingen mot vuxenlivet, en viktig del i tonårsstadiet? Han var inte bra på det här! När han var i hennes ålder gjorde han saker som han inte vill att hon skulle hålla på med, och bara två år senare var han vuxen. Då hade han henne att ta hand om. Allt med Isabell gick så fort, och han var ensam i utvecklingen. Ibland, mer eller mindre alltid, önskade han att Hon, eller i alla fall någon, hade funnits här. Det fanns så mycket som behövde förklaras, som han inte visste, eller som han inte ville prata om.
Isabell vred på huvudet.
”Vad fan glor du på?” frågade hon argt. Han hade velat skrika att hon inte fick använda den tonen mot honom, och att hon skulle vårda sitt språk, men det var fortfarande tidigt på dagen och det skulle komma fler duster under dagen. Man fick välja sina bråk med omsorg.
Det var ansträngande att både vara mamma och pappa, och samtidigt arbeta 70% för att kunna plugga på deltid. Han hade aldrig trott att livet kunde bli mer stressigt än det var när han var 20 år med en trotsig treåring som inte ville sova, men ju närmare medelåldern han kom, desto mer fel märkte han att han haft. Han hade glömt bort den riktiga trotsåldern, tonåren.
”Kan du skjutsa mig till Kago sedan?” frågade hon efter ett tag när hon rest sig upp och börjat sätta på sig kläder.
”Kago?” frågade han och tittade på henne samtidigt som hon drog på sig en tröja han aldrig hade sett förut.
”Ja, Linus,” sa hon och suckade som om han inte förstod någonting. ”Min pojkvän!”
”Jaha,” svarade han och försökte inte ens dölja sitt ogillande. ”Vad ska ni göra?”
”Hänga lite,” svarade hon samtidigt som hon drog på sig ett par trasiga stuprör. ”Sedan ska vi nog bort till Plakatet i kväll så jag kommer nog hem sent. Kan du skjutsa mig eller?”
”Vad ska ni göra på Plakatet?” frågade han.
”Misk, Tayler och Donky ska spela, och jag måste troligen hoppa in för det verkar som om Donky är sjuk. Just det, tack för att du påminde mig.”
Han tittade frågande på henne.
”Om vadå?” frågade han.
”Att jag måste ta med mig gitarr och förstärkare så klart!”
Han suckade. Det hade varit så mycket enklare när det enda som behövdes var en rosa dräkt med tyllkjol. Var hade hans lilla prinsessa försvunnit?
”Varför slutade du med baletten?” frågade han när hon kom tillbaka med elgitarren och förstärkaren. Hon suckade så högt hon bara kunde. Det hördes att hon inte förstod vad hon hade gjort för att förtjäna en sådan oförstående och gammalmodig pappa.
”Nu börjas det igen,” sa hon. ”Jag tyckte ju inte det var kul längre! Vi har ju gått igenom det här typ 1000 gånger. Släpp det någon gång!”
Han satt tyst och försökte andas lugnt. Han hade fått ett tack ifrån henne i alla fall. Välj de viktiga bråken, och de viktiga ögonblicken.

~|Allt för dig|~

[5 år senare]
Måndagsmorgon var den värsta av dem alla, hade alltid varit. Tröttheten var alltid extrem, och han förstod inte längre varför. Inga sena kvällar, inget festande hela helgen igenom, utan endast ett glas vin på fredagskvällen, ingen liten flicka som väckte honom mitt i natten för att hon inte kunde sova. Det fanns ingenting som kunde förklara hans särskilda trötthet, men trots det var han alltid trött som en igelkott varje måndagsmorgon vid frukostbordet.
Han hörde när hon tyst tassade upp bakom honom men tittade inte upp ifrån morgontidningen. Han ville som vanligt hinna till ekonomidelen innan han var tvungen att springa till jobbet, och idag låg han efter i läsningen eftersom han försovit sig. Allt var måndagens fel. Han kände sig ännu inte som en av dem som var tvungen att hänga med i börsen, och i vad som hände borta i USA, han var inte sådan. Det var ett tecken på att man var vuxen, och han var inte där riktigt än. Han tyckte bara om att läsa ekonominyheterna, och ville bara se hur det gick för hans aktier, det var allt. Han var fortfarande bara 37 år gammal. Ingen ålder alls, han behövde inte växa upp än.
”Pappa,” hörde han Isabell säga bakom honom och plötsligt insåg han, som alltid när hon var i närheten, att han hade varit vuxen sedan den dagen hon föddes. Han hade varit tvungen att växa upp då, för från och med den tidpunkten när han höll den lilla flickan i sina armar hade han varit tvungen att ta ansvar för en annan människa och det fanns inget större än det.
”Mm,” svarade han frånvarande och ryckte till lite lätt av beröringen när två armar lades runt halsen på honom.
” Jag älskar dig.”
Han vände sig om och tittade in i sin dotters lekfullt blå ögon. Hon var så ung, hade fortfarande mycket av sin ungdom kvar och livet hade bara börjat. Jämte henne kände han sig alltid så gammal. 20 år hade gått så fort, och han undrade var hans ungdom hade tagit vägen, och om han någonsin skulle kunna ta igen den.
Han log mot henne och hon log tillbaka.
”Jag älskar dig också,” svarade han. ”Kommer du hem ikväll?”
Hon skakade på huvudet.
”Jag tror inte det. Linus jobbar sent och vi hade tänkt gå på måndagsbion tillsammans. Det är enklare om vi sover inne i city då.”
Han nickade förstående och hon log.
”En annan dag,” sa han och försökte dölja besvikelsen.
”Ja en annan dag pappa. Vi ses.”
Hon gav honom en intensiv kram och den skulle ha kunnat förklara hela deras tillvaro sedan hon föddes: Kämpigt och svårt, men kärleksfullt.
Sedan slängde hon väskan över axeln och gick ut ur huset.

Hemlös

”Ligger du alltid och sover här?” frågade pojken och lutade sig över mig. Jag vaknade sakta upp. Kvicknade till eftersom solen försvann från mitt uppvärmda ansikte. Ett ansikte som en gång i tiden hade varit slätt och nyrakat men numer pryddes av ett stort, askgrått, helskägg och mitt nyligen tillagda ärr över vänsterkinden. Jag mindes inte hur jag hade fått det, bara att det hade varit där när jag vaknade i morse. Det var för övrigt bara ett i mängden av ärr som jag samlat på mig de senaste tjugo åren. Jag försökte fokusera blicken på något, vad som helst som skulle kunna få min blick att klarna och mitt medvetande att börja arbeta, och mina mörkblå ögon fastnade till slut på en liten pojke som hade ställt sig mellan mig och Fröken sol. Han var kort och knubbig och hade blont, välklippt hår som lockade sig i nacken, och oskyldigt ljusa ögon i en obestämbar nyans av blått, grått och grönt,
”Vad sa du?” frågade jag förvirrat och satte mig upp. Jag försökte gnugga sömnen ur ögonen, de som numer alltid var trötta efter många års tittande och kisande. Jag kände hur det hade fastnat grässtrån och grus på min hand, som hade fått sina grova drag efter alla år jag arbetat som vaktmästare i Trädgårdsföreningen, och det förde jag nu rakt in i ögat. Jag hade haft dålig syn i flera år och hade vant mig vid de oskarpa och lite otydliga konturer som omgärdade allting och gav det jag tittade på en lite grumlig aura, men nu hade jag tänkt bli helt blind också!
”Jag bor där borta,” sa pojken, och pekade mot ett stort bostadsområde som jag ofta brukade passera igenom på kvällarna när jag letade efter någonstans att sova. Plötsligt satte sig pojken ner på den lilla gräsplätten bredvid mig. Detta gjorde mig mycket överraskad eftersom jag oftast bara brukade få en ogillande blick från de människor, framför allt mammor av någon anledning, som tyckte att jag gjorde intrång på deras picknick på söndagseftermiddagarna. Trots att jag brukade ligga och lapa sol på gräset under eken långt innan de steg upp på morgnarna och långt före att de kom till parkområdet med sina korgar och barn.
Men för dem hade jag lika gärna kunnat sitta på deras filt, som att ligga i gräset femtio meter därifrån sugandes på ett grässtrå. Det gjorde ingen skillnad. Jag var lika mycket ivägen för det.
När jag hade förstått att pojken inte tänkte gå sin väg och sätta sig någon annanstans, utan tänkte sitta bredvid mig i gräset så började även hans ord sjunka in. Hade jag frågat var han bodde? Vad hade jag sagt? Jag försökte minnas, men nej, det enda jag hade sagt var ”vad sa du”. Är det en fråga om vart man bor? Hade han innan sagt att han bodde där? Det var så länge sedan jag pratade med en människa som inte var mig själv och ordens betydelser kan ändras. Men jag tyckte inte att ”vad sa du” kunde vara både en fråga om vart man bodde, OCH en inbjudan till att sitta ner i gräset bredvid mig. Och så fruktansvärt länge sedan var det inte som jag var en civiliserad man med stadig inkomst. Innan allting gick åt helvete och jag förlorade min fru, mina barn, mitt liv. Vad kunde det vara, tio år sedan? Tiden försvann förbi på ett helt annat sätt när man inte hade några tider att passa.
”Jaså?” var det enda jag kunde få fram, överraskad som jag var att någon överhuvudtaget pratade med mig.
”Ja,” svarade han och nickade allvarligt som om det var viktigt för mig att lyssna nu. Jag lyssnade gärna eftersom det var skönt att ha någon annan än träden och sig själv att lyssna på. ”Jag bor där, i en lägenhet på andra våningen med min mamma och min pappa och min hund. Han heter Luvan. Luvan och jag brukar…”
Jag var tvungen att avbryta.
”Luvan?” frågade jag. Jag tyckte det var ett mycket egendomligt namn att sätta på en hund. Eller att sätt på något levande överhuvudtaget, en luva var en form av mössa som satt fast på en jacka eller en tröja. I alla fall hade det varit det. När jag fortfarande hade ett liv som kunde ha innefattat hundar så skulle jag ha döpt mina till Doglas eller Morgan eller Karo. Inte Luvan. Det var inget djurnamn.
Jag såg bort mot den höga tegelmuren på andra sidan parken, den som gick runt hela grönområdet och mer eller mindre mynnade ut i sjön som låg i västra delen av parken. Inte för att jag inte var intresserad av vad pojken bredvid mig hade att säga, utan därför att det var så länge sedan jag pratade med någon annan än träden så jag hade glömt bort hur man gjorde. Träden brukade aldrig bry sig om ifall jag tittade på dem eller någonting annat när de pratade med mig, de susade bara fridfullt på och berättade för mig om sin dag, men pojken försökte följa min blick för att se vart den ledde, vad som kunde vara mer intressant än att lyssna på hans historia? Men han tröttnade snabbt eftersom han inte såg någonting alls där borta.
”Vad heter din hund?” frågade han istället och hoppades kanske att han skulle kunna återvinna min nyfikenhet. Samtidigt plockade han upp lite sand i sina små, välmejslade händer och lät den sakta silas mellan hans tunna fingrar som sanden i ett timglas. Och detta såg jag, trots att jag inte såg pojken ordentligt eftersom min blick var fäst tjugo meter därifrån. På samma sätt som jag hade sett den nickning jag förut fått för att bekräfta namnet på hunden. Eller som när jag tidigare på dagen hade sett hur två små fåglar höll på att bygga bo i trädet bakom mig, även fast jag bara såg de yttersta grenarna längst upp, och trots att jag hade varit tvungen att kisa för att se någonting överhuvudtaget på grund av den stekande solen, så hade jag sett fåglarna.
”Jag har ingen hund,” svarade jag och började plötsligt känna mig mycket obekväm i pojkens närvaro. Jag var inte van vid att folk pratade med mig och faktiskt väntade sig svar. I vanliga fall muttrade de bara något ohörbart och vandrade vidare. Men jag hade pojkens fullständiga uppmärksamhet och han krävde ett svar av mig. Svar jag inte visste. Svar han inte kunde få.
”Har du ingen?” pojken tittade konstigt på mig. Och jag kände hur blicken borrade sig in innanför min hud för att ta reda på varför jag inte hade någon hund, som om alla hade hund. ”Men vems är då hunden som du brukar ha med dig hit då? Är du säker på att du inte har en hund? För det brukar ligga en bredvid dig ibland när jag tittar ut genom mitt fönster? Är du säker på att du inte har en hund?”
Nu började hans frågor irritera mig. Först hade det varit överraskande att någon såg mig som något annat än ohyra. Sedan hade det gått därifrån till att bli intressant att prata med någon som såg mig som en människa. Men nu var pojken bara irriterande och jag skulle gärna återgå till att ligga och steka i solen de få timmarna av dygnet som den fortfarande skulle vara uppe. Jag hade ingen hund. Hade aldrig haft någon heller och jag skulle väl veta om ifall jag hade en hund eller inte! Men det var en herrelös jycke, som med största sannolikhet hade rabies, som brukade ligga bredvid mig i solskenet på somrarna. Nu hade sommaren övergått till höst och hunden var försvunnen. Flyttar hundar söderut på vintern?
”Han är nog ingens,” svarade jag frånvarande och nu ville jag bara att pojken skulle försvinna. Jag hade aldrig kunnat tro att en liten pojkes frågor kunde vara så irriterande, jag kunde inte minnas att mina pojkars frågor hade varit det. Men sedan var det tio år sedan jag såg dem sist, och mycket kan inträffa på tio år. Minnet försämras, för varje dag som går så försvinner ännu en del, tills man till slut står på minus. Tills man inte har något minne kvar alls.
Men istället för att gå sin väg som jag innerst inne ville så satt pojken kvar, och jag kom inte för mig att säga åt honom att ge sig därifrån. Så vi satt där, med blickarna fästade långt bortom tegelmuren på andra sidan parken, utan att säga ett ljud till varandra. Jag tyckte att det kändes bäst så för då var det inga problem att tänka bort honom. Han hördes inte, alltså fanns han inte.
”Vad heter du?” frågade han efter att vi hade suttit där ett tag och han hade tröttnat på tystnaden mellan oss. Han rev snabbt ner den mur jag hade byggt upp och jag blev än en gång medveten om verkligheten. Jag riktade min blick uppåt, mot trädens stora mörkgröna kronor som vajade så majestätiskt för vinden. De styrdes inte av något eller någon. De lät vinden blåsa i dem och solen lysa genom deras bladverk men de blåstes aldrig omkull, och blev inte heller svedda av solens starka ljus. Utan de stod alltid ståtligt kvar, lät sig vajas av vinden och lät solen värma deras frusna kropp.
”Vad heter du?” frågade han igen, lite otåligare den här gången. Det stod klart att han ville ha ett svar. Det var en personlig fråga pojken hade ställt. En som jag inte hade tänkt på på mycket länge. En som jag inte visste om jag hade svaret på.
”Jag har inget namn,” svarade jag efter någon minuts tystnad, och i rösten kunde man hitta en viss grad av melankoli. Vissa skulle bli förbryllade av mitt svar, kanske till och med skratta som om jag hade försökt att vara rolig, men pojken såg ytterst allvarlig ut där han stirrade ner i marken och han verkade tänka igenom det svar han fått noggrant.
”Alla har ett namn, som typ Martin, eller Oskar, eller Samuel, eller Fred. Jag, heter Samuel,” sa han, och det sista var med en gnutta stolthet i rösten. Det märktes att han var tillfreds med sitt namn, men jag skakade bara på huvudet och då såg han upp. Det kändes som han med sin tankekraft försökte få mig att se in i hans ögon, men jag stirrade fortfarande upp i himlen. ”Men vad kallar din mamma och pappa dig då?” frågade han och det lät som det självklaraste i världen.
Självklart har alla en mamma och en pappa, en mamma som ger pussar och kramar när du ska gå och lägga sig, och en pappa som går till parken och spelar fotboll med dig tills det är långt efter läggdags då han skrattande bär upp dig och springer hela vägen hem med dig under armen.
”Ingenting,” svarade jag. ”Min mamma och pappa är döda.” Jag började frenetiskt klia mig på armbågen. Förbaskade soleksem. De slog alltid ut på armbågen och var sedan en ren pina i en vecka framöver. Och eftersom jag inte hade tillgång till någon salva kunde jag inte lindra plågan.
”Men vart bor du då?” frågade pojken och tittade upp på mig, och för första gången tittade jag ner på honom. Han kunde inte vara mer än elva år gammal och hans blå grå gröna ögon hade något odefinierbart oskuldsfullt över sig. Det hade aldrig slagit honom in att mannen utan namn och utan hund, som gick omkring i smutsiga och trasiga kläder och saknade en sko på högerfoten, inte hade något hem. Inga pengar på fickan eller mat i magen. Han visste inte att det fanns folk som hade det svårt. För han var uppväxt i en trygg familj och hade aldrig känt hur det verkligen var att gå hungrig i flera dagar. Han hade aldrig behövt frysa om nätterna utan varken säng eller tak över huvudet och han hade än så länge inte upplevt någon livets fasor.
Och jag tänkte inte vara den första att berätta det för honom. Det var bättre att han inte visste.
Så jag reste mig upp och gick därifrån utan att ge honom något svar och jag kände hans blick i ryggen. Jag behövde inte se honom för att veta att han satt kvar och tittade på mig. Såg efter mig långt efter att jag försvunnit bakom den röda tegelmuren på andra sidan parken.
Han reste sig inte upp, följde inte efter. Men långt senare, när jag satt ensam i en trappuppgång kom jag på mig själv med att fantisera ihop olika namn.
Namn som skulle kunna passa på en trött och sliten uteliggare som nästan alltid gick hungrig.
Ett namn som jag, nästa gång jag stötte på pojken i parken skulle kunna presentera mig med för honom.
”Hej jag heter…”
Jag funderade länge, ville hitta det perfekta. Jag hade dessutom inte så mycket annat för mig. För ögonblicket var mitt liv överbelamrat med jobb som var tvungen att göras. Morgondagen var fullbokad däremot. Då var det måndag, och så skulle jag samla tomburkar i parken eller inne i centrum, tigga pengar av folk på tågstationen.
Men kvällen och natten var fri. Fri för tankar på saker som innefattade ingenting, som var helt irrelevanta för min fortsatta existens.
Och någon gång framemot småtimmarna, när kylan började krypa innanför skinnet på mig, kom jag på det.
Det kanske inte var perfekt.
Det var nog inte det namn mina föräldrar gett mig för många, många år sedan.
Men det var ett namn.
Det var mitt namn.
Och det var den knubbiga pojken med de underliga ögonen och det blonda håret som hade gett mig det.
Mitt namn. Mitt nya namn. Det namn som jag skulle presentera mig med nästa gång jag såg pojken med de ljusa lockarna, är Fred.